I lördags var det en fantastisk dag!
Solen sken (iallafall i Göteborg!) och jag fick åka ut till Hjälmareds folkhögskola.
Jag blev frågad om jag kunde tänka mig att prata, hålla ett föredrag, på ett läger där!
Det skulle handla om att gå vidare, "kallad att gå vidare i tro!", och detta kändes helt rätt!
Så, jag åkte dit, inga förväntningar egentligen men spänd på om detta med att tala skulle vara något för mig. Spänd på om någon ville komma och lyssna.
Till detta läger, Credos familjeläger, kommer det ca 200 pers. 100 vuxna och 100 barn/unga.
Så jag tänkte nog att det iallafall kommer kanske 5 st och lyssnar :)
När det väl var dax så börjar det ramla in människor!
Gamla, unga, kvinnor, män.
Wow, tänkte jag. Undrar vad dessa människor har för förväntan på denna stunden!
Jag började prata, och efter 1 timme och 45 minuter så var jag klar.
Under hela denna stunden hade alla dessa människor suttit still, tyst, på helspänn och lyssnat helhjärtat!
Jag hade delat mitt och Madelenes liv, hur vi träffats, vad vi fått gå igenom tillsammans, vad som hände för snart 1 år sedan, och hur Gud har burit mig och många aldra under detta året!
Under hela stunden kände jag att detta var bra och det kändes rätt att få ge vidare det som jag har fått lära mig.
Jag kände mig stark under föredraget, men när jag var klar så gick luften ur mig.
Inte så att jag svimmade och inte klarade mer, utan mer som att en stor trötthet föll över mig. Oerhört glad att jag fått mölighet att ge vidare och gå vidare, det känns gott! Men oerhört trött!
Senare under dagen och dagarna efter har jag fått "kvitton" på att det som jag delade gick in i många människors hjärtan. Inte så att de tyckte synd om mig, utan mer att de blev berörda över livet.
Hur de fått inspiration att leva sina bästa liv, och att i alla stunder få tro att Gud är en verklig Gud som bär genom BÅDE glada stunder och livets jobbiga stunder.
"Happy moments, praise God.
Difficult moments, seek God.
Quiet moments, worship God.
Painful moments, trust God.
Every moment, thank God."
Tack alla ni för ett fantastiskt stöd under året som gått!
Genom möten, samtal och böner har jag hållit mig flytande.
Snart har det gått ett år.
Årsdagen kommer jag ta tillvara på i Chicago.
Och jag ska leva mitt bästa liv, för det är trots allt det enda jag kan!
//Thomas
