Har du tänkt på hur dina ord berör?
Ord berör. Pennan är mäktigare än svärdet. Skiljs aldrig som ovänner.
Det finns många kloka citat om hur viktigt det är med de ord vi väljer när vi pratar med våra nära och kära, våra vänner och dem vi möter kanske bara en gång i hela livet.
Jag tänker speciellt på några få ord Madelene sa till mig en gång.
Vi pratade om en arbetskamrats pappa som gått bort hastigt i sömnen, en brusten aorta eller liknande.
Sällan pratade vi om döden, men jag ville verkligen att Madelene skulle veta vad jag ville om jag skulle dö hastigt.
"Lova mig att du fortsätter leva, lova att du hittar någon att dela ditt liv med. Lova att leva!". Det sa jag till henne. Och såhär i efterhand så förstår jag att det är ganska stort att lova detta. Det är inga lätta grejer att lova den man älskar mest av allt att hitta en ny om det otänkbara inträffar..
Vad jag minns fick jag inget tydligt svar på detta från Madelene...hon började gråta. Hon blev alltid väldigt känslosam när vi pratade om döden, eller faser i livet som innebar seperation av olika slag.
Hon höll om mig hårdare där vi låg i sängen, med tårar i ögonen och gråt i rösten sa hon:
Om jag dör, så får du lova att inte träffa någon annan.
Det är så mycket Madelene i de orden, en sådan djup kärlek, så mycket kärlek att det räcker mellan liv och död.
Jag brukar säga att de orden var sagda med så mycket kärlek. Och de är de!
Men det är också ord som jag hört och som gått in i hjärtat på mig.
Sviker jag Madelene om jag låter någon ny komma in i mitt liv?
Såklart gör jag inte det. Men orden finns kvar. Även om orden är sagda med en kärlek som skulle räcka till solen och tillbaka, så är jag berörd av dem!
Min tanke är denna:
Välj dina ord noga!
Släpp människor fria, hjälp människor leva sitt bästa liv!
Orden du väljer gäller lika mycket efter du är död som när du levde.
Vissa ord faller i glömska, vissa ord kommer dina nära och kära att komma ihåg resten av deras liv.
Kanske kommer dina ord föras vidare från generation till generation.
Madelenes ord kommer följa med mig resten av mitt liv. Även om jag inte kommer följa det som på ytan verkar som en önskan, så kommer de orden för mig representera en del av den Madelene som jag älskar.
Men på grund av de orden får jag brottas en extra match.
Välj dina ord. Släpp människor fria.
"Om du irriterar dig på ting som är små, då är du väl inte större än så".
Släpp människor fria, och få en skön frihet på köpet.
Du är fantastisk!
//thomas
Att tala ett språk...
...Nu har äntligen musikklasserna startat "på riktigt".
Jag börjar känna igen klasskamraterna när vi möts på campus och vi har börjat spela med varandra i små grupper. Det är alltid skönt, jag har min trygghet främst i musiken.
Musiken är egentligen mitt andra språk, och engelskan mitt tredje språk.
Bakom mitt piano kan jag förmedla mer känsla och tala till dem som lyssnar, även om riktiga ord inte skulle räcka till.
Jag har hittills känt mig ganska begränsad i min engelska.
Jag kan lyssna bra, och prata någorlunda, men jag kan ännu inte förstå det sociala spelet i språket.
Hur man skämtar, snacka lite löst och bara vara avslappnad. Jag har inte orden eller förståelsen.
Sen är det det där med den amerikanska sarkasmen...
Wow, hela det amerikanska folket verkar jobba med sarkasm...
Det tar på krafterna att försöka förstå..."vänta, va han seriös nu eller sarkastisk, hur ska jag tolka det, vad ska jag säga..."
Så det tar på krafterna.
Det har gjort att jag inte helt har anpassat mig.
Jag har inte fullt ut varit med på varje kvällsaktivitet, för jag har känt mig som ett fån..
Men som sagt, nu har jag hamnat i mitt rätta element, och det känns med en gång bättre.
I detta forumet får jag lära känna folk på ett annat plan, och de får lära känna mig på ett plan som säkert känns lättare för dem.
Det här ska nog bli bra.
Ikväll va jag med på gospelkörens övning.
Jag har ju aldrig sjungt i kör egentligen, så detta var en upplevelse, men det var kul!
Låt mig avsluta detta blogginlägg med lite typisk amerikansk mentalitet, taget från skolans säkerhetsvideo:
"tjejer, drick inte alkohol. Om ni dricker alkohol kommer ni bli våldtagna".
tja, vad ska jag säga :) Man får ta det som det kommer, och detta tillhör segmentet korkade amerikaner.
Så jag hörde, jag såg, och jag väljer att stilla gå vidare från det uttalandet...
Det var lite kvällstankar, hoppas ni har det fantastisk hemma i Sverige eller var ni är någonstans!
//t
I'm still around, I'm still living...
.. Men det är ofattbart egentligen att det gått ett år sedan idag..
Ett helt år...
Lyssna gärna på denna låten, en av min och Madelenes favoriter.
Den går ofta i mina lurar när jag tänker på oss:
http://www.youtube.com/watch?v=PbJVQe4HhUI
The life we shared together
is no life anymore
It's time to praise the memories
and put them wherever they can grow
So you live in the stars now
You live in the meads
I'll spread you with my heart
over the fertile fields
The love we gave each other
was the love that we would make
Those years became our lifetime
A lifetime fate would brake
Now you're living in the oceans
in the trees and in the air
It's a precious burden
the cross I've come to bear
This burden
is a precious burden
as precious as you
Brought into my world
The world
that's after you
is no life anymore
It's time to praise the memories
and put them wherever they can grow
So you live in the stars now
You live in the meads
I'll spread you with my heart
over the fertile fields
The love we gave each other
was the love that we would make
Those years became our lifetime
A lifetime fate would brake
Now you're living in the oceans
in the trees and in the air
It's a precious burden
the cross I've come to bear
This burden
is a precious burden
as precious as you
Brought into my world
The world
that's after you
Kanske kommer ett till inlägg idag, om jag orkar...
Ta hand om varandra!
//t
Tänk att tiden går trots att livet stannar upp..
... ett kort tag efter att Madelene gått hem med Lilly Line så fick jag mindre panik.
Panik över att tiden inte stannade upp, att tiden oundvikligt drog mig längre och längre bort från tiden med Madde. Att allas liv gick vidare, men inte mitt liv med Madde.
Jag fick panik, för jag ville till varje pris stanna i tiden med Madde.
Det tog ett tag för mig att ta mig igenom den fasen. Jag accepterade att tiden går.
Och det gav mig en insikt: Tiden går hela tiden, den står aldrig still. Jag kan inte lägga till tid till mitt liv, den tid jag har är utmätt just för mig.
Om jag har 70 år kvar på jorden eller 1 dag vet jag inget om, så därför är det viktigt att ta tillvara på stunden just nu.
"Life is just a series of moments.If you miss the moments,you miss your life." - Robin Sharma
Idag skulle jag och Madde fira vår fjärde bröllopsdag.
Jag minns tillbaka på den stunden vi träffades, den stunden vi förlovade oss och den stunden vi lovade att älska varandra i nöd och lust tills döden skiljer oss åt. Stunder som har format mitt liv. Och trots att döden skiljt oss åt, så kan jag inte sluta älska min Madelene. Jag vet att jag inte kan älska henne som jag en gång gjorde, men jag älskar att hon varit en del i mitt liv, jag älskar hur hon hjälpt mig växa och mogna. Jag älskar det vi hade. Och det ska jag bära med mig resten av livet.
Detta är egentligen en glädjedag, att få minnas allt gott. Men självklart gör det ont att påminnas så tydligt.
Jag laddar för helgen och för årsdagen av det som blivit en livstragedi för mig och många nära och kära.
Laddar för att klara av dagen med dess minnen. Laddar för att mitt i all den tragedi som varit våga se frammåt.
Att även denna gång ha styrkan att gå igenom smärtan, sorgen och det som gör ont. För det gör fruktansvärt ont att dels veta vad jag måste igenom, och sedan oxå gå igenom det. Men jag vet att solen lyser på andra sidan, dimman kommer lätta, jag kommer igenom denna mörka dalen för att kunna rasta högt högt uppe på en fantastisk topp i mitt liv, andas och tillslut kunna föreställa mig en ny vandringsled, mot nya höjder!
Maddes pappa Lennart har gjort en så fin ram runtom graven,
så alla blommor som människor sätter där ska få plats!
Madelene och Line, ni är så älskade, och ni är en del i våra liv mer än någonsin!
Landat i chicago och lägenhet..
.. Så, nu är jag på plats.
Det finns så mycket att skriva om förstås, så jag ska försöka portionera ut det!
Det hela började med att jag med föräldrar kom till landvetter. 2 väskor (stora) hade jag med mig, och inget handbagage. Tänkte resa lätt.
Men när jag skulle checka in väskorna så visade det sig att den största vägde 40 kg, och de får bara väga max 32 för betald övervikt.... morgontrött och stressad fick jag lite mindre panik. hade ju ingen anna väska att packa om i... Det slutade med att pappa, the knight in a shining armor, sprang till pressbyrån och ordnade med 4 st plastpåasr som jag la över de tyngsta sakerna i. Så kunde jag ha dem som handbagage till arlanda.
Efter det gick väskorna igenom utan problem.
Väl i Stockholm fick jag köpa mig ett väska som handbagage. Ni kan ju tänka er vad de tar för ett handbagage i pris när jag som resenär är i behov... men så är det, och nu har jag en jättefin kabinväska!
Från stockholm till Chicago hade jag bokat sittplats jämte 2 norksa tjejer, Elise och Karoline. Vi har pratat en del via FB och det känns kul att ha skandinaver nära. Men vid inchekningen så hamnade jag 20 sittplatser längre fram. Så istället för att få umgås med dem så fick jag 9 timmars egentid istället :)
Flygresan gick bra, och landingen i chicago gick bra den med. EFter lite krågel med alla papper i tullen så kom jag igenom, godkänd stämpel i passet och allt klart! Utanfö flygplatsen stod en lyxig stor svart bil, en Lincoln. Den hade min "mamma" här, Denise Rodgers ordnat fram, och hon hade sagt åt chaufören att hjälpa mig med allt jag behövde hjälp med. Så han tog mig till skolan där jag checkade in och fick nycklarna till lägenheten. Han tog mig till en restaurang och sedan hjälpte han mig med att skaffa ett telefonkort.
Sedan körde han hem mig till Denise och Lyndell.
De bor i ett privat område, där flera av grannarna är piloter, så istället för bilgarage så har de flesta små hangarer med privatplan i. Typisk amerikanskt. Kanske..
Fredagen spenderade jag ihop med Lyndell, min "pappa" här. Han tog mig till ett ställe med riktig amerikansk frukost, pannkakor med sirap, ägg och bacon. Efter det åkte vi till en bank för att ordna med ett konto åt mig.
Det gick fint utan problem. Efetr det åtke vi vidare till en kyrk för att hämta upp min orgel, en Hammond B3.
ca 45-50 år gammal, en raritet i branchen. Jag är väldigt glad och tacksam för den.
Sedan vidare till IKEA för möbelköp.
Var hemma ca. kl 23, bar in allt, och somnade nästan direkt på min heltäckningsmatta.
Lördag:
Montering av alla möbler, lång promenad i området. Lugn dag.
Söndag:
Åkte till Salem Baptist Church of Chicago. Träffade många vänner och fick vara med om en riktigt bra gudstjänst.
Insikter från denna Gudstjänst kommer kanske i ett senare inlägg.
Efter det, mat med "föräldrarna" och lite mathandling innan vi åkte till min lägenhet. De tyckte jag fått det fint, och var glada att jag trivdes!
Senare på kvällen hade jag bjudit in mina norska vänner på kvällsmat. Det blev thé med vanliga mackor (Inte amerikanska sandwiches). Jag tror vi alla hade längtat lite efter vanlig enkel kvällsmat :)
De tog med sig en vän, Liz. Vi åt och satt och pratade en god stund, och det var trevligt och väldigt skönt att få prata svenska!
Idag är det måndag. Jag är snart påväg till New student orientation. Det börjar lite lugnt idag med olika aktiviteter, typ om man vill åka med någon och handla kan man göra det, och liknande.
det var i korthet det mesta.
Jag har inte berättat om:
När jag konfronterades av en svart man som hatade den vite mannen.
När vi sent på kvällen via felinslag på gps hamnade mitt i ghettot med gäng och prostituerade.
Blev frågad om det var ett gemensamt bankkonto för mig och Lyndell jag ville öppna...
Montering av ikeamöbler.
Den dyraste maten jag beställt hittills... fast jag trodde det var den billigaste...
Det händer saker hela tiden, och jag ska försöka hålla er uppdaterade :)
Sista dagarna innan avfärd..
.. och jag sitter på en konferensanläggning utanför stockholm.
Sitter ensam i loungen, ute skiner solen och här inne är det svalt och skönt. Om jag druckit kaffe kunde jag tagit mig en kopp. Jag väntar på min vän Lotta.
Lotta är en i gänget på Wiström Coaching. Det är ett företag som sysslar med att få människor att ta tillvara på sina liv. Att få människor att leva sina bästa liv. Inte genom att göra saker åt människorna som kommer som deltagare till deras föredrag, utan genom att utmana de som får lyssna till dem. Utmana till att se sig själv och sitt liv för vad det är.
Man kan kanske tänka olika om detta.
Jag tänker såhär:
Att se Mitt liv genom Mina egna ögon, och inte genom andras ögon.
Att leva Mitt liv, inte mina föräldrars liv, mina syskons liv, samhällets eller medias liv.
Att ta ansvar för MItt liv. Jag vill inte gömma mig bakom skynken eller ta steg tillbaka.
Jag vill känna att allt jag gör, det gör jag för att JAG vill det, och JAG tar ansvar för det, både tillvägagångssätt och resultat/konsekvenser.
Jag vill känna att jag kan stå bakom mig själv i varje situation.
Min förra chef sa ibland: Om du vet att det du nu gör skulle stå i tidningen imorgon, skulle du bli stolt av att läsa det då?
Under de senaste 3 åren har jag fått så mycket hjälp att förstå detta.
Jag har fått verktygen för att kunna hantera detta.
Jag har gamla vänner och vunnit nya vänner som stöttar i detta.
Jag brukar säga när folk frågar var jag tänker mig hamna i framtiden, eller vad jag ska ta vägen:
Jag vet inte idag, men jag är övertygad om att jag kommer vara precis där jag VILL vara just då!
Detta för mig handlar inte om att vara oansvarig och vara en glidare.
Det handlar om en trygghet.
Jag kommer inte slösa min tid, den är dyrbar och jag kan aldrig få mer av den än stunden jag har just nu!
Jag litar på mig själv att jag tar mig dit jag vill, gör det jag brinner för.
Lev nu!
Imorgon får jag ytterligare en möjlighet att dela med mig av det som ligger mig närmast om hjärtat:
Min och Madelenes resa. Våra erfarenheter tillsammans. Få dela min uppskattning för livet.
Varför välja att leva när det jag levde för togs ifrån mig? -Betänk alternativet.
Min åsikt är att livet är invecklat. Jag kan inte bara välja att livet är solsken alla dagar, för det kommer aldrig att hända. Men jag kan välja att tänka på och fantisera om solskenet under de regninga dagarna. Hoppas ni hängde med på den bilden :)
Kloka ord av Steve Jobs.
Hoppas du som läst känner en uppmuntran i att ta vara på ditt liv, och det/dem som berikar livet för dig!
Och hur du berikar din tillvaro! Du är en fantastisk människa, det finns bara en av dig!
Lev Ditt liv, alla andras är upptagna!
//Thomas
Besök vid Madelene och Lines grav..
.. Dom har en sån fin plats, Madelene och Line.
Jag brukar säga till mig själv, att Madde skulle vara stolt över mig som ordnade en så bra plats.
Och så skulle hon säga: tänk vilken tur jag har, som fick en sån fin plats!
Historien är såhär:
Två veckor efter att Madde och Line fått gå hem så var jag med Maddes föräldrar på kyrkogården som jag hade tänkt åt dem! Det blev Ukna kyrkogård, hennes hembygds kyrkogård. Madde växte upp där i den sköna Ukna-dalen.
Där började hon sjunga, och har sjungt många gånger i den kyrkan begravningen var i.
Där gick hon i skolan, där hade hon många av sina kompisar. Där njöt hon och mådde som bäst när vi åkte för att hälsa på! Och det är något speciellt med Ukna. Ett lugn över hela naturen och dalen.
Genom dalen går det en väg. Så långt man kan se så omges dalen av berg med härlig skog. Mellan bergen ligger det åkrar och lite hus här och var. Ofta ser man kossor som står och betar på ängarna. Ukna kyrka ligger på en höjd och utgör liksom höjdpunkten i ena enden av dalen. Den bärs upp av all grönska runtomkring, stor och vacker står den vita kyrkan och blickar ut över omgivningen.
När vi då skulle titta på gravplats till mina hjärtan så var det bestämmt att det skulle bli på den nya delen av kyrkogården. Det kunde ju bli fint, tänkte jag. Men när vi kom fram, så sjönk mitt hjärta.
"Nya delen" var inrättad bakom kyrkans kapell. Stenarna stod med ryggen mot ett grovt järnstaket. Bakom staketet går vägen precis förbi, och över vägen får blicken vila på bygdens ICA-butik.
Det kändes inte kul, och jag frågade vaktmästaren som gick med oss om det inte fanns någon annan plats.
Kanske fanns det något på den gamla delen av kyrkogården, som blickar ut över dalen, där ljudet runtomkring försvinner och vinden är stilla tack vare kyrkan som skyddar?
Jag skulle inte ha några förhoppningar, sa vaktmästaren. De flesta platserna, och de "bästa" är redan tagna för länge sedan!
Men jag ville gärna titta, så vi gick upp på höjden som är den "gamla" delen.
Väl där så hittar vi platsen, det står ingen sten som markerar att någon äger den.
Men det är ingen garanti. Jag lärde mig snabbt att även om det är tomt flera meter mellan gravstenar så betyder det inte att platsen är ledig, det kan ligga 3-4 kistor på rad där och därför kan man inte gräva nytt.
Vaktmästaren börjar titta i sina papper, och efter en stunds förvirring och telefonsamtal till högre ort får vi reda på att de som hade ansvar för just denna platsen där jag önskade att Madde och Line skulle få ligga hade sagt upp den för nte alls så länge sedan (Det var en gammal grav och kanske fanns det inte släktingar kvar att ta hand om den?). Denna platsen ligger med en fantastisk utsikt över dalen, i skydd av kyrkans vägg kan jag sitta stilla. Ljud runtomkring försvinner bakom kyrkan, och vinden blåser sällan på det håller där graven är.
Så helt plötsligt hade vi fått en så underbart fantastiskt vacker plats att komma till och minnas Madde (och Line), och Madde skulle sagt: Vilken tur vi har Thomas, som får ha det så bra!
En härlig plats!
Musiken tystnar aldrig!
