Föredrag och flytt!!
I lördags var det en fantastisk dag!
Solen sken (iallafall i Göteborg!) och jag fick åka ut till Hjälmareds folkhögskola.
Jag blev frågad om jag kunde tänka mig att prata, hålla ett föredrag, på ett läger där!
Det skulle handla om att gå vidare, "kallad att gå vidare i tro!", och detta kändes helt rätt!
Så, jag åkte dit, inga förväntningar egentligen men spänd på om detta med att tala skulle vara något för mig. Spänd på om någon ville komma och lyssna.
Till detta läger, Credos familjeläger, kommer det ca 200 pers. 100 vuxna och 100 barn/unga.
Så jag tänkte nog att det iallafall kommer kanske 5 st och lyssnar :)
När det väl var dax så börjar det ramla in människor!
Gamla, unga, kvinnor, män.
Wow, tänkte jag. Undrar vad dessa människor har för förväntan på denna stunden!
Jag började prata, och efter 1 timme och 45 minuter så var jag klar.
Under hela denna stunden hade alla dessa människor suttit still, tyst, på helspänn och lyssnat helhjärtat!
Jag hade delat mitt och Madelenes liv, hur vi träffats, vad vi fått gå igenom tillsammans, vad som hände för snart 1 år sedan, och hur Gud har burit mig och många aldra under detta året!
Under hela stunden kände jag att detta var bra och det kändes rätt att få ge vidare det som jag har fått lära mig.
Jag kände mig stark under föredraget, men när jag var klar så gick luften ur mig.
Inte så att jag svimmade och inte klarade mer, utan mer som att en stor trötthet föll över mig. Oerhört glad att jag fått mölighet att ge vidare och gå vidare, det känns gott! Men oerhört trött!
Senare under dagen och dagarna efter har jag fått "kvitton" på att det som jag delade gick in i många människors hjärtan. Inte så att de tyckte synd om mig, utan mer att de blev berörda över livet.
Hur de fått inspiration att leva sina bästa liv, och att i alla stunder få tro att Gud är en verklig Gud som bär genom BÅDE glada stunder och livets jobbiga stunder.
"Happy moments, praise God.
Difficult moments, seek God.
Quiet moments, worship God.
Painful moments, trust God.
Every moment, thank God."
Tack alla ni för ett fantastiskt stöd under året som gått!
Genom möten, samtal och böner har jag hållit mig flytande.
Snart har det gått ett år.
Årsdagen kommer jag ta tillvara på i Chicago.
Och jag ska leva mitt bästa liv, för det är trots allt det enda jag kan!
//Thomas
Goda vänner och överraskning!
Igår, lördag, när jag precis skulle knyta ihop säcken med mitt sista par kunder i butiken så händer det något galet!
Helt plötsligt dyker Andreas och Lena från Ängelhom upp!
De har åkt 2 timmar för att hälsa på mig, bjuda mig på restaurang och sen åka hem igen samma kväll!
Bara för att hälsa på mig!
Gissa om det var uppmuntrande och gav go energi!
Det blev till att boka bord på Bamboo i Göteborg (mongolisk buffé).
Där satt vi och åt en bra stund. När vi var klara och kom ut från bamboo var kl 20 och vädret var varmt och fint.
Vi åkte vidare till Härlanda tjärn och gick skogspromenaden runt!
Jag och Madde bodde ju där innan, och brukade ofta gå runt den rundan!
Alla färger och dofter! Fantastiskt!
Vi såg björnbär och hallon, grodor och rådjur. Kaprifolerna blommade! Underbart!
Kan verkligen rekomendera både restaurangen och promenadstråket. Men mest av allt kan jag rekomendera ett gott sällskap! Det gör mycket!
TACK ANDREAS och LENA!!
Sortera känslor...
Igår var jag på en fantastisk konsert med en mycket god och viktig vän.
Laleh spelade, och hennes förband var Timbuktu/Damn.
Det som slog mig var att dessa artister verkligen har så mycket att säga i sina texter.
Possitivt överaskad kan man säga :)
Jag fastnade främst för 2 saker de sa:
Timbuktu: I hela mitt liv har jag ansträngt mig för att aldrig ge upp, och alltid kämpa. Men med tiden blir det oxå klart för mig att jag ibland oxå måste släppa taget för att komma till nästa "nivå". Och att släppa taget innebär inte att jag ger upp. Se det som ett dataspel. Det är den där sista detaljen, den svåraste detaljen, för att vinna denna nivån, och komma in i nästa! Att släppa taget är inte samma som att ge upp. Det handlar om att gå vidare.
När jag åkte hem från spelningen så funderade jag mycket på detta. Jag funderade på mina känslor kring att Madelene inte finns hos mig. Funderade på hur mitt liv ser ut idag.
Jag känner mig sviken. Inte BE-sviken, utan bara sviken.
Jag vet att det inte finns något i hela världen Madde ville mer än att vi skulle leva ihop.
Om Madelene kunde bestämma skulle hon verkligen inte dö så ung. Om Madelene kunde bestämmt skulle vi bli gamla och gå hem tillsammans i sömnen, som i filmen "Dagboken" :)
Så jag vet att Madelene verkligen inte kunde göra något åt detta, men ändå känner jag mig sviken.
Jag vill inte leva ensam, jag vill inte göra allt kul och uppleva alla fantastiska saker jag får vara med om idag, ensam. Det skulle jag och Madde göra tillsammans. Men jag har inte direkt så mycket till val.
När jag ser par runt omkring mig, så känner jag mig sviken. När jag ser vad jag inte har, känner jag mig sviken.
Sviken av Madelene, sviken av livet. Samtidigt påminner jag mig hela tiden om allt som är gott i mitt liv! Förstå mig rätt, det handlar inte om att jag alltid måste vara stark. Det handlar om en kamp att leva och att i varje val välja livet. När jag är som mest nedbruten av sorg, då tar det mycket kraft att komma på fötter igen. Men att i varje val välja livet när livet känns kul, hjälper oxå till att hitta kraften att välja livet när livet är som jobbigast.
Någon säger: Det är lättare sagt än gjort. Jag säger: Jag har aldrig sagt att det är enkelt, men värt.
Dessa känslor är inte nya för mig, jag har mött dom innan.
Men nu tillät jag mig att tänka på dem, och kring dem (Det är bra att åka så många mil jag gör varje månad, det finns verkligen tid att tänka :) och jag tycker att Timbuktus ord om att släppa taget för att komma till nästa nivå passar så bra här. Jag behöver inte kämpa, jag kan släppa taget utan att ge upp. Jag går in i nästa nivå.
Madelene finns alltid där. Jag definierar inte mitt liv efter det som inte är längre. Jag släpper taget och lär mig leva. Jag har blivit sviken av livet, det blev inte som jag tänkte.
Samtidigt har jag varit buren av livet, vilket kanske känns paradoxalt och det kan jag skriva mer om en annan gång.
Vad sa då Laleh som var så bra?
Hon sjunger såhär:
I know we could live tomorrow
But I know I live today,
I know we could live tomorrow
But I don’t think we should wait!
But I know I live today,
I know we could live tomorrow
But I don’t think we should wait!
Att släppa taget är inte att ge upp. Det är en stark handling som behöver göras varje dag för att kunna leva mitt bästa liv.
Samma sak gäller för Lalehs ord, jag väljer att säga såhär:
Jag vet iallafall att jag lever mer idag än vad jag gör imorgon.
Och som en god vän till mig från Chicago säger:
I don´t know what tomorrow holds, but I know Who holds tomorrow
Där har ni min livsbalans.
Jag vill leva mitt bästa liv idag, och resten lämnar jag i Jesu händer!
Ha en fantastisk dag!
//Thomas
Alla borde ha ett skönt ställe...
...på jorden!
Jag befinner mig på ett av mina sköna ställen!
Familjens sommarstuga i Dalsland. Känslan av att komma hit, se miljön, känna dofterna, det är priceless!
Jag har alltså minisemester. Det är så värdefullt.
När jag väl kopplar bort jobb och måsten, kommer så många tankar och fyller tomrummet som blir när allt annat tystnar!
Och när alla måsten och ljud som vanligtvis finns runtom tystnar kommer ju tankar som vanligtvis inte tänks, eller som blir bortknuffade av andra "viktigare" tankar!
Men vilken betydelse har dessa tankar som då får möjlighet att tänkas, och hur hanterar jag dem, och hur definierar de mig som person? Här kommer lite av det jag tänkt kring detta!
Vem är jag när jag är helt själv?
Vilka tankar och känslor fyller mig?
Vågar jag vara helt med jag själv?
Vet jag vem jag själv är?
Kan jag hantera alla mina tankar till min fördel,
kan jag möta mina svåra/utmanande/jobbiga tankar och bygga ett starkt och fantastiskt liv genom dem?
(Eller drar jag mig för att stänga av tv/mobil/radio, sociala samanhang, Facebook, fika på stan osv, för att vara ensam ibland, helt tyst ibland? Blockar jag de tunga tankarna och sätter på skygglappar?)
Om jag inte vet vem jag är, kan jag knappast vara 100% trygg och harmonisk när jag är helt själv.
Tanken är ju att när jag är helt själv med mina egna tankar, men inte vet vem jag är, då är jag ju helt i händerna på en främling. Faktiskt! Jag blir en främling för mig själv! Och vem kan slappna av då? Blir jag en trygg människa?
Jag vill vara en trygg människa. Jag väljer ofta att "ta tjuren vid hornen", med en enda utgångspunkt:
Jag vet att det jag får med mig genom denna resan kommer, på ett eller alla sätt göra mig till en tryggare och erfaren människa!
När du nu läst såhär långt, gör mig en tjänst:
Byt ut "jag" i hela texten mot ditt namn, och läs igen!
Jag tror att många behöver lära sig hantera alla tankar i huvudet. Med tiden blir vi bättre på att sortera dem, hantera dem och dra ut allt gott ur dem!
Någon säger: Det, Thomas, är lättare sagt än gjort.
Jag säger: Vem har sagt att något är lätt? Det enda jag vet är att det är värt :)
En god vän till mig, Lotta Wiström, säger ungefär såhär: Som du beter dig, när ingen ser dig, är ditt rätta jag!
Jag tycker det stämmer och att det är värt en stund av ditt liv att fundera kring!
Ha det gott alla!
Se till att ha en fantastisk sommar!
.
Förberedelser för det "nya" livet...
Min gamla blogg...
Tänkte jag skulle använda denna mer effektivt nu när jag flyttar, så den som vill följa med i mitt liv kan göra det!
Vad händer nu då?
- Jag jobbar juli ut på SOVA.
- Spela på OAS sommaronferens.
- Tala på Credos sommarläger.
- Flyttar hem till mamma och pappa i augusti
- flyger den 16:e augusti till Chicago!
Det är mycket som rör sig i huvudet på mig.
Dels enkla saker som att ha med rätt papper till visumansökan, till störe tankar som:
vad i hela världen sysslar jag med?
Kan bli lite mycket, och det tar mycket energi.
Men jag eldas på av tanken att detta är utanför min box, detta är något jag normalt bara skulle prata om, och nu GÖR jag det!
Och någonstans i detta ligger min livsinsikt, det som jag vill ha som driv: Leva mitt liv, lev alla dagar, lev i alla de val som kommer för min väg, och vara den som faktiskt väljer!
Det är spännande. Och obekvämt. Men jag försöker.
Jag vill verkligen inte ångra val jag inte gjorde, antar att mitt sätt att leva, att gå utanför boxen, blir lättare och lättare ju äldre jag får bli!
Så, nu packar jag snart ner för USA. Och jag flyger ur min box.
