Thomas Simonsson

Sitter och gråter av skratt när jag läser Maddes blogg. 

Hon har så många knasiga historier för sig och det är roligt att läsa allt vi gjorde!

 

Detta fann jag i ett inlägg när Madde var väldigt förkyld, just kommit hem från skolan och jag var på jobbet.

 

"Så nu sitter jag hemma, i min sjuka ensamhet och tycker synd om mig själv samtidigt ätandes en plopp vilket jag tyckte jag skulle ha även om det inte är lördag..."

Hej alla vänner!

 

Nu har jag klarat mig igenom 25% av mitt freshmen-år i Usa.

Det har varit väldigt intensivt som ni förstår av mitt dåliga uppdaterande. 

 

För er som undrar hur skolan går så kan jag berätta att det så här långt går bra.

Jag går in i en nu period med mycket tester och uppsatser så vi får se om jag klarar av att hålla betygen uppe. 

 

Socialt så går det kanon! Har fått många kompisar på skolan och utanför skolan. Jag går i en kyrka som jag trivs i och jag jobbar med kyrkor och körer och når på så sätt ut till folk som inte är på campus. 

 

................................................................................................

 

Idag har det varit en speciel dag. Idag var det 6 år sedan jag och Madelene bestämmde oss för att "bli ihop". 

Tänk att det bara är jag i hela världen som får bära med mig just hur den stunden var, vad vi gjorde och vad vi sa. Trodde aldrig sånt var värt att hålla hundra procent koll på. Madde hade koll på sådana saker, jag behövde aldrig oroa mig. Hon bar med på den typden av minnen, och jag på andra minnen, så hjälptes vi åt att minnas. Men nu får jag bära detta själv. Och det har varit gott att få minnas tillbaka på vår stund. 

 

Jag ljuger om jag säger att jag inte saknar Madde. Jag saknar henne varje dag. Varje dag är ett nytt beslut om att vandra vidare och kämpa. 

 

Men ibland glömer jag nästan bort min situation. Det händer så mycket runt mig hela tiden att jag inte hinner med mer än att vakna, gå till skolan/projekt och gå och lägga mig. Men så landar jag. Och går och lägger mig själv, utan min babe vid min sida. Och även om det gått mer än ett år så känns det fortfarande tomt jämte mig. 

 

Låt mig vara väldigt brutalt ärlig med er:

Jag har redan levt mitt liv. Jag har upplevt allt jag behövt. Haft allt jag någonsin behövt. Jag skulle kunna sätta mig ner, och vara så sjukt tillfreds. Jag har levt ett liv, mitt liv.

Men just som jag sätter mig ner och så ramlar bonusen in.

Allt jag möter nu är en bonus. Allt jag är med om är värt att uppskattas, för jag borde inte haft det och jag vet inte hur länge jag har det. Allt i mitt liv idag är bonusar. 

 

Det gör att jag längtar efter framtiden. Jag är spänd och förväntansfull.