Thomas Simonsson

.. Dom har en sån fin plats, Madelene och Line. 

Jag brukar säga till mig själv, att Madde skulle vara stolt över mig som ordnade en så bra plats. 

Och så skulle hon säga: tänk vilken tur jag har, som fick en sån fin plats! 

 

Historien är såhär:

Två veckor efter att Madde och Line fått gå hem så var jag med Maddes föräldrar på kyrkogården som jag hade tänkt åt dem! Det blev Ukna kyrkogård, hennes hembygds kyrkogård. Madde växte upp där i den sköna Ukna-dalen. 

Där började hon sjunga, och har sjungt många gånger i den kyrkan begravningen var i. 

Där gick hon i skolan, där hade hon många av sina kompisar. Där njöt hon och mådde som bäst när vi åkte för att hälsa på! Och det är något speciellt med Ukna. Ett lugn över hela naturen och dalen. 

 

Genom dalen går det en väg. Så långt man kan se så omges dalen av berg med härlig skog. Mellan bergen ligger det åkrar och lite hus här och var. Ofta ser man kossor som står och betar på ängarna. Ukna kyrka ligger på en höjd och utgör liksom höjdpunkten i ena enden av dalen. Den bärs upp av all grönska runtomkring, stor och vacker står den vita kyrkan och blickar ut över omgivningen. 

 

När vi då skulle titta på gravplats till mina hjärtan så var det bestämmt att det skulle bli på den nya delen av kyrkogården. Det kunde ju bli fint, tänkte jag. Men när vi kom fram, så sjönk mitt hjärta. 

"Nya delen" var inrättad bakom kyrkans kapell. Stenarna stod med ryggen mot ett grovt järnstaket. Bakom staketet går vägen precis förbi, och över vägen får blicken vila på bygdens ICA-butik. 

 

Det kändes inte kul, och jag frågade vaktmästaren som gick med oss om det inte fanns någon annan plats. 

Kanske fanns det något på den gamla delen av kyrkogården, som blickar ut över dalen, där ljudet runtomkring försvinner och vinden är stilla tack vare kyrkan som skyddar? 

 

Jag skulle inte ha några förhoppningar, sa vaktmästaren. De flesta platserna, och de "bästa" är redan tagna för länge sedan! 

 

Men jag ville gärna titta, så vi gick upp på höjden som är den "gamla" delen. 

Väl där så hittar vi platsen, det står ingen sten som markerar att någon äger den. 

Men det är ingen garanti. Jag lärde mig snabbt att även om det är tomt flera meter mellan gravstenar så betyder det inte att platsen är ledig, det kan ligga 3-4 kistor på rad där och därför kan man inte gräva nytt.

 

Vaktmästaren börjar titta i sina papper, och efter en stunds förvirring och telefonsamtal till högre ort får vi reda på att de som hade ansvar för just denna platsen där jag önskade att Madde och Line skulle få ligga hade sagt upp den för nte alls så länge sedan (Det var en gammal grav och kanske fanns det inte släktingar kvar att ta hand om den?). Denna platsen ligger med en fantastisk utsikt över dalen, i skydd av kyrkans vägg kan jag sitta stilla. Ljud runtomkring försvinner bakom kyrkan, och vinden blåser sällan på det håller där graven är. 

 

Så helt plötsligt hade vi fått en så underbart fantastiskt vacker plats att komma till och minnas Madde (och Line), och Madde skulle sagt: Vilken tur vi har Thomas, som får ha det så bra! 

 

 

En härlig plats! 

 

Musiken tystnar aldrig!