Brev till en sörjande
Idag är det den 20e Juli, 2014, nästan 3 år sedan min höggravida fru gick dog utan förvarning. Genom en ”osynlig” hjärtsjukdom försvann hon ur mitt liv och ur vår värld, och vad som lämnades efter var ett kaos. Samtalet som min familj förväntade sig om att vi fått vår efterlängtade dotter blev istället ett samtal om att Madde och Lilly Line hastigt dött.
Igår fick jag redan på att en vän till min bror, och en vän till många av mina vänner gick bort, hastigt, i cancer. Efter lämnar han sig sin fru och 1 (+1) barn. Givetvis i deras eget kaos.
Vad som är viktigt att komma ihåg nu är att ingens sorg är som någon annans, och det finns ingen regelbok för vad som är en quick fix eller lösning på att vända livets skepp upprätt igen.
Jag skriver från mitt eget perspektiv om olika saker och tankar som spelade stor roll i min egen process fram till idag, att vända mitt skepp rätt igen.
Delar av detta brev kan vara svårt att läsa nu, men verka vettigt om en månad, ett halvår, ett år.
1, Utan Gud, och den oförtjänta kärleken som ständigt strålar över mig från Gud skulle jag inte ha klarat mig. Jag är övertygad om Guds existens. Madde var övertygad. Vi visste bara inte att Madde skulle få förmånen att få möta Jesus först. (Detta låter kanske som en fanatiker som pratar om döden som något gott och hoppet om evigheten som något fint, men som kristen är det i en sådan här situation som det hoppet måste få sättas på prov och vinna över allt annat). När allt annat faller så blir det kusligt klart hur Guds enorma kärlek till oss uppenbaras. Allt vi har gömt Gud bakom, relationer, människor, saker… Allt raseras och som sista post står Gud, och inget kan rasera den stabilitet som Gud erbjuder osjälviskt till oss varje dag, genom varje andetag av sorg och smärta.
En sång som hjälpt mig komma ihåg mitt hopp om himmelen är ”Vi ska ses igen” ) http://www.youtube.com/watch?v=JqqyGlz45CM)
2, Det var madde som dog. Det var vår dotter Lilly Line som dog. Det var dem. Det var inte jag. Jag kan inte göra något åt det. Det är som det är. Även om, i början, det kändes hopplöst för mig att fortsätta leva så valde jag tidigt (ja, jag tror man kan välja sin grundinställning, att leva eller dö. Inte sagt att det för dig till säker strand men det hjälper dig att nå lite längre på den livsvägen du nu väljer att gå på, vilken det än må vara) att leva. Jag kände mig som en 90 årig man, just begravt min fru och dotter. Jag väntade på att dör själv. Andra stunder kände jag mig som en figur i ett dataspel. Jag hade dött men fått ett extraliv. Det var inte över. Av någon anledning som jag aldrig kommer förstå förrän jag får möta Madde och Line, och vår frälsare Jesus i evigheten så ska jag leva. Jag ska inte dö. Min tid är fortfarande, Maddes tid är inte längre här. Lilly Lines tid var så kort så kort, men jag älskar henne inte mindre för det. LEV! Stäng inte av, stäng inte in. Lås inte fast! LEV!
3, Vi lever i en brusten värld. Vi lever i en illusion där vi tror vi är hela, fullkomliga. Jag föddes i Guds avbild, därför är jag komplett, varje val jag gör är riktigt. Detta är en illusion. Ja, vi föddes i Guds avbild men vi lever i en värld av synd och brustenhet. Vi lever ett liv där vi får säga Ja till Jesus och bryta med våra synder, och söka vad som är gott i Guds ögon och lägga ned vad som för oss längre ifrån. I denna diffusa illusion är vi odödliga. Vi ska inte dö. Vi ska alla leva tills vi blir 100 år. Aldrig sa Gud att vi alla skulle leva tills vi blir 100 år. Gud säger att vi ska se till fåglarna i skyn och blommorna på marken (matteus 6:28). Gud talar om för oss att vi fyller våra liv med sådant som inte egentligen borde ta plats, med sådant som sårar oss. Med illusioner om att mänskligheten inte är brusten. För mig så var detta en god nyhet och en god insikt. Vi är lovade de andetagen som vi andas in men inte alltid utandningen som borde följa. Vi är lovade den morgon vi vaknar upp, men inte alltid aftonen som följer. Livet är så skört, och vår tid på jorden ligger i Guds hand. Maddes tid tog slut när hon var höggravid vid 23 års ålder. Din väns tid tog slut tidigare än någon av oss önskade. Men vi lever! Och vi lever med ett hopp! Den som har gått före oss har inte några smärtor längre, och Jesus håller dig och mig i sin hand. Vi känner stor sorg och smärta. Vi ville annat, men nu måste vi LITA på Gud, vi måste sätta vår TRO till Gud, för nu blev vårt brustna liv ohyggligt på riktigt och nära, och TACK GUD att vi har vårt hopp i Jesus! Alldeles nyss fick jag höra en sång från min sånglärarinna. Vi talade om existentiella frågor och om helande och död. Hon, judinna, sjöng en sång till mig som finns i hennes kultur. En lovsång och sång om helande. Inte helande som jag först tänkte (helande fysiskt, sjukdom som försvinner osv) utan emotionellt och mentalt helande så att vi, trots det som bryter ned vår fysiska kropp, kan vara redo att bli helade genom Gud och få gå in i evighetens glädje!
Läs lite om detta här: http://debbiefriedman.com/healing/
Lyssna på sången här: http://www.youtube.com/watch?v=pHKo3CjuzpY
4, Att leva igenom en stor sorg, en ofattbar sorg till en början, är oerhört svårt. Ja, det finns terapi (jag skulle önska att du kan gå till en kristen rådgivare/samtalspartner). Ja, det är olika steg man får försöka ta sig igenom. Och det går, om än i olika hastigheter.
Skrik rätt ut. Gråt tyst. Ät onyttigt. Ät nyttigt. VAR INTE RÄDD FÖR MÄNNISKORS OMTANKE! Du är ingens börda, men mångas kärlek. Ta emot så mycket som du mäktar med, men var inte rädd för att säga STOP. Detta kommer hjälpa dig på fötter igen, och även folk runtomkring dig som också är i sorg. Dina vänner kommer vara lika förvirrade som du i vad som ska sägas och göras. Vad jag gillade var när mina vänner var vanliga. Vi gjorde vanliga saker. Så klart var allt överskuggat av den plötsliga sorgen i våra liv, men det hjälpte mig att leva. Trots den olustiga känslan av att alla vet vad som har hänt, så kändes det ändå gott att försöka vara ”vanlig”. Ut och ät och tala om fotboll. Gå och bowla och skratta åt roliga minnen. Gå och handla och ta en fika.
5, Energi. Jag ser det som att vi har olika energibehållare i vårt liv. Vi har en för familj, en för jobb, en för vänner osv. Just efter Madelene och Lilly Lines bortgång så tömdes alla mina behållare. Behållarna är i beroende av varandra. Även om jag ville spendera tid med en vän, så tömdes den lilla energin jag hade samlat upp oerhört snabbt. Detta för att det inte fanns någon energi/balans i övriga behållare. Men det är ok. Använd den energin du har, och när den är slut, var inte rädd att tala om detta. Låt människor hjälpa. De är lika rädda och osäkra och förvirrade som dig. Var förlåtande om någon säger något knasigt. Ingen vet hur man ska bete sig. Alla är på tå. Alla vill ditt bästa. Var förlåtande när det uttrycks knasigt ibland.
6, Tacksamhet. Tack Gud varje dag för den du förlorat. Tacka för den personens tid i ditt liv, med allt vad den fick lära dig och andra runtomkring. Tacka för att ditt liv aldrig kommer bli var det var innan du träffade denna person. Tacka för att ni tillsammans fick tro på en Gud som är STÖRRE än döden (1 kor. 15:55). Tacka Gud för att du lever, och SKA fortsätta leva tills den dagen Gud kallar Dig hem. Ingens tid på jorden är för kort. Din tid på jorden har en mening. En vän till min familj gick bort, över hundra år gammal. Han hade tagit många många många steg på vår jord, och lämnat avtryck i människor. Min dotter Lilly Line blev 9 månader i Maddes mage. Jag har ett (1!!) fotavtryck från hennes lilla fot, förevigat i gips. Ett steg på vår jord fick hon ta, men likt väl satte det steget ett enormt avtryck i mitt liv och jag tackar Gud för det steget varje dag! I all förvirring, i all ilska, frustration, i alla frågor som lyder: Varför, Gud?, så glöm inte att också säga: Tack, Gud!
7, Ni kommer att ses igen. Det är mitt hopp och min tro. Jag har gått igenom dalen. Jag har tagit mig över broar. Jag har bestigit toppar. Jag lever. Och jag ska leva. Jag ska leva till den dagen jag dör. Och när jag dör, då ska jag få se dem igen. Lyssna på Kirk Franklins sång, https://www.youtube.com/watch?v=Y9LltDdi7vk
Låt den få inspirera dig att leva tills Gud kallar dig hem!
Det finns såklart oerhört mycket att berätta om min historia, men för nu så får detta vara nog. En god vän till mig, som förlorat sin son för många år sedan i en bilolycka, sin dotter i cancer, sin svärson i cancer och sin man i cancer, sa: Thomas, ibland går det en dag utan att jag behöver ta en paus. Ibland går det en halv dag innan jag behöver sitta ned. Ibland tar det en timme mellan stunderna jag behöver en paus. Ibland tar det bara en halvtimme. Ibland tar det bara en minut innan jag behöver stanna upp och andas. Men det är ok. Det får vara ok. För jag lever, och Gud är med i både min glädje OCH min sorg.
Jag hoppas att detta brev kan vara till hjälp för både dig, din familj och dina vänner.
Jag känner dig inte, men jag vet att du har en stor uppgift framför dig. Du har en svår och tung resa. Resan har ett mål som är ljust och hoppfullt. Kämpa på, även när det känns som om allt skulle vara över. Kämpa på! När du är slut på energi, vänd dig till Gud! Där finns ditt hopp, där finns din kraft. Ingen har sagt att det är enkelt, men jag kan säga: Det är värt det!
Jag tackar Gud för Madelene och Lilly Line varje dag. Jag kommer gifta mig nästa juli, 2015 (efter en del konstiga tankar om det är ok att gifta sig igen och vad Madde skulle sagt… tro mig, alla tankar måste få plats och få tänkas, men se till att ventilera ALLT med dem du har förtroende för.) De kan ge dig råd som inte verkar vettiga för dig, men som är oerhört värdefulla! Var också på din vakt för människor som vill gotta sig i din sorg, som inte vill släppa taget om dig och när sig på din situation.
Jag lever! Jag tackar Gud för att Madde levde, och för Lilly Lines betydelse för mig och oss! Jag tackar Gud för den framtiden jag går in igenom mitt nya förhållande.
Jag tackar Gud för varje dag jag vaknar upp, för varje kväll jag får gå till sängs.
Jag tackar Gud för att vad än jag kan tänka och bestämma, så kommer Guds plan för mig alltid överträffa mina förväntningar. Madde och Lilly Lines död är den största sorgen jag upplevt, men också en stor välsignelse genom det vittnesbörd och inspiration som arvet efter dem har fått sprida. Tack Gud!
Thomas Simonsson
Chicago, 20e juli 2014
Gospeltour i Sverige Maj 2014!!
Då är det dags igen, denna gången med en lite större grupp än vad jag tog med senast!
I år, Maj 11-19, kommer North Park Univesity's Touring Gospel Ensamble till Sverige och gör en turne som vi kallr "Encounter". Svhemat kan ni se nedan!
Kom gärna ut och lyssna på oss, jag lovar att det blir en bra och kul upplevelse för de som vill komma!
http://www.northpark.edu/News/Featured-Events/Gospel-Choir-Tour
Encounter
May 10–18, 2014
The North Park University Gospel Choir Touring Ensemble will travel overseas this spring for "Encounter," a week-long concert tour in Sweden. Co-directed by Dr. Helen Hudgens and Stephen Kelly, the highly acclaimed touring ensemble specializes in contemporary sacred music from the gospel and spiritual traditions.
Throughout the tour, the ensemble's passion for gospel music—an increasingly popular musical genre in Sweden—will serve as a vehicle for cultural exchange between the University and its Scandinavian forebears.
Admission to each concert is free and open to the public.
Schedule
| Date |
Time |
Location
|
| Monday, May 12 |
19:00 |
Stala Kyrka
Orust |
| Tuesday, May 13 |
19:00 |
Fiskebäck Missionskyrka
Västra Frölunda
|
| Wednesday, May 14 |
19:00 |
Immanuel Missionskyrka
Jönköping |
| Friday, May 16 |
19:00 |
Immanuelskyrkan
Stockholm |
| Saturday, May 17 |
19:00 |
Värnamo Missionskyrka
Värnamo |
| Sunday, May 18 |
11:00 |
Nässjö Missionskyrka
Nässjö |
| Sunday, May 18 |
17:00 |
Tureholmskyrkan
Sösdala |
Touren uppmärksammas i USA!
Student Tour Highlights Power of Gospel Music
By Stan Friedman
CHICAGO, IL (September 12, 2013) — Thomas Dorsey, known as the “father of gospel music,” wrote his most famous song, “Take My Hand, Precious Lord,” after his wife and infant son died in childbirth in 1932.
“A Gospel Journey” tour featuring from l to r: Robert Cager, Leslie Moore, Thomas Simonsson, and Angelica Bengts
It has since been published in more than 40 languages, consoling and encouraging millions of Christians around the world. One of them is Thomas Simonsson, a North Park University student from Sweden who suffered his own similar pain.
Simonsson, 26, was living in Sweden with his wife, and together they were anticipating the birth of their first child. A week before she was due, however, her heart gave out. She and the baby both died.
“My faith hit rock bottom,” Simonsson recalls. “It is a test of your faith. It puts your faith on the edge. Do you believe all the things you’ve been talking about? Do you believe in heaven?”
Then there was the song.
Precious Lord, take my hand
Lead me on, let me stand
I am tired, I am weak, I am worn
Through the storm, through the night
Lead me on to the light
Take my hand, precious Lord, lead me home.
It is one he still clings to. Simonsson requested that it be played as a musical background in the video that promoted the concert tour he took across Sweden this past summer. He traveled with two other students and a former classmate. During one stop on the tour he even gave a lecture about Dorsey.
Simonsson organized the tour because he wanted the people of his native Sweden to experience the power of gospel music just as he had. It was an ambitious tour by any standard—17 performances over two weeks.
In each performance the singers shared personal stories along with the music. “We didn’t want to do a show,” Simonsson says. “We wanted a time of worship.”
The stories included Simonsson’s own personal journey and reliance on Dorsey’s song.
Simonsson says gospel music is popular in parts of Sweden, but most people associate it only with large choirs. He had long dreamed of showing them a different aspect of the genre.
Fellow student Leslie Moore, who Simonsson declares is “a better singer than anyone I’ve heard in Sweden,” appreciated being able to express overseas what had been so important to her life in the United States. “As one who is increasingly dedicating myself to learning about the African diaspora, I was delighted to share what I know and have experienced with gospel music,” says Moore.
Like Simonsson, she also lectured on the art form, and he translated.
Planning was initially difficult and disheartening for Simonsson. None of the contacts he attempted in Sweden returned his emails or calls. “I just had to pray about it and give it all over to God,” he says.
Eventually, the emails started pouring in and his phone started ringing. “Even people I had not contacted but heard about it contacted me,” Simonsson says. “I had to turn people away.”
Mark Olson, director of church relations for North Park, told Simonsson the school would pay for much of the trip. The school recruits heavily in Sweden and has been expanding its efforts there. The quartet encouraged potential students in the audiences to consider attending the university.
Rehearsing presented a special challenge as one member of the quartet, former NPU student Angelica Bengts, had moved back to Sweden. She and Moore tried to rehearse via Skype.
“It was pretty funny!” Moore recalls. “There was a delay, so it was hard to be in sync. We decided to simply work out our individual parts and discussed song structure and arrangements.”
Ultimately the quartet, which also included NPU student Robert Cager, had only one rehearsal together in Sweden before embarking on the tour.
Still it proved an overwhelming success, say Simonsson. “Two churches even paid us more than they agreed to because the people enjoyed it so much.”
The group called their tour “A Gospel Journey,” which referenced their travels through Sweden but also the transformation that gospel music can accomplish in a person’s life.
“Gospel music is intrinsically healing and has that kind of energy because of where it stems from,” Moore says. “It was born out of tragedy yet intermingled with joy and triumph.”
http://www.covchurch.org/news/2013/09/12/student-tour-highlights-power-of-gospel-music/
Komentarer:
Gospeltour i Sverige 2013
I mitten av Juli kommer Leslie Michele och Robert Cager från Chicago till Sverige!
Ihop med Thomas Simonsson och Angelica Bengts kommer de åka på en gospelturné runtom i landet och sjunga och prata om vad gospelmusiken har fått betyda för dem och hur musiken och budskapet har fått bära genom livets många skeden!
Missa inte dessa tillfällen att få njuta av skön musik, inspirerande livshistorier och spännande möten!
Turnéplan:
6:e Juli - Södra Härene kl 18:00
7:e Juli - Apelvikshöjds Kyrka, Varberg kl 11!
7:e Juli - Ängelholm, kl 18!
10:e Juli - Långserud kl 20!
12:e Juli - Hönökonferensen, Nimbus kl: 00:30
13:e Juli - Hedemora
14:e Juli - Krylbo kl 11!
14:e Juli - Horndal kl 17!
16:e Juli - Grängesberg kl 19!
17:e Juli - Leksand 20:00
18:e Juli - Stala, Orust 19:00
19:e Juli - Domkyrkan, Göteborg kl 12!
19:e Juli Credo Familjeläger, Hjälmareds folkhögskola.
21:a Juli Mossebo kl 15:00
21:a Juli Tranemo kl. 17:00
21:a Juli Sjötofta kl. 19:00
.....................................................................
Leslie Michele, and Robert Cager from Chicago will tour Sweden together with Thomas Simonsson and Angelica Bengts during July 2013! With their tour "A Gospel Journey" they will sing and share the message of the gospel music! Don't miss out on this unique moment to enjoy some good music, inspiring life testimonies and have a great time!
Leslie Michele is a multi-faceted singer with musical roots in Chicago. Her voice reaches from tenor to high soprano and with this range she lends her voice to Jazz, Gospel, and Classical to name a few. She has been featured on the works of upcoming local artists and been among the cast of Torn The Musical and many others. She has sung in various settings from church to Jazz and R& B in Chicago and around the country. She is an upcoming Jazz artist on the Chicago music scene, a solo singer of North Park Gospel Choir and she is currently the lead vocalist of Common Thread, a Jazz fusion band based in Chicago. Among her international experiences, she led a worship team on a mission trip to India.
Robert Alexander Cager: "I have been sining Gospel music ever since I was born. Gospel music has been apart of my life actually, since before I was born. Gospel Music is a mantle that has been passed down from generation to generation in my family. This music has body, mind, soul, & spirit. It has life. Gospel music has the ability to encourage, uplift, resurrect the dead, heal the broken, fight for you, and take you to a higher place in God. It's all in the message of the music, The Gospel. The Gospel of Jesus Christ has been apart of my life since before I wanted to accept it. Its been years since I gave my life to Christ and I am still in love with the work Gospel music has done in me and in others. It transforms lives and it preaches life in the midst of deadly situations. One thing I know is, there is hope in this music even when hope has left. I know in Gospel music I can find the hope I need to make it to my next destination in life.I am also a musician. I sing, play the organ, keyboard, direct choirs, and lead worship teams. God has given me experience already as a young man on what it means to have Gospel music transform who you are.I have journeyed with this music to the point that I don't see me ever leaving Gospel music and I don't see it leaving me. We're inseparable".
Angelica Bengts, 26, from Hedemora, Dalarna (Sweden). Graduating vocal/piano teacher from Ingesund School of Music in June 2013. Active mainly as a singer, teacher and arranger within different contexts and genres, such as e.g. musical theater, traditional Swedish folk music, classical music, jazz and of course gospel, which lies particularly close to her heart since many years ago! Besides her exchange studies at North Park University, Chicago, she studied theology in the UK for a year and been on many other exciting journeys abroad due to her great interest in different languages and cultures! Her passion is to spread God's love to people through creative arts and especially through songs and music from different cultures!
summer .... what to do?
Hi ya'll!
Sooo... this is summer ey?
I'm trying to keep calm, not being stressed by not being stressed by anything. But that stresses me out..
So, instead of relaxing I try to keep myself occupied. But it turned out that I can only do so much before I reach a point of forced relaxation.
I'm planning for the tour... but I can’t sit and practice every hour every day..
I'm planning for the Sunday services, but it's the same thing there..
I'm looking forward to go to work, planning in my head how successful I will be... but I can't do that forever without end.
I’m planning for several events and happenings for the next year…but I can’t make anything more happen right now..
I'm trying to relax, laying around, enjoying the sun... But I get bored after a while...
I do have a sickness... it's called the "life-is-to-short" disease.
“Life-is-to-short” hits you when your life turns upside down and what seem to be many years ahead of you turn into gratitude for each day you wake up. I know it is important to relax…to allow your self to not do anything… I know that the spiritual life will benefit from that… I know my soul needs it… but it is like a flame, or a thirst that cannot be satisfied. I need to live. I need to make the most out of my life. Why should I just lie around when I could actually do something?
I need to find my answer to this question. It seems like I can’t accept other peoples good advice.. I need to find my way.
What if you know that you need to practice and develop the “you” time cut of from everything, but your mind and body scream “Go on, do more stuff, don’t waste your life!”…
I know I’m not wasting my life… I know the time when I can’t do anything is good for me.. but why can’t I accept it?
A person at my school said: Thomas, you are always on the run, always have something to do, somewhere to be. How do you keep up?
I know it’s not a waste to sit down and relax… But it is so boring.. and I can’t help it but it seems to me that it is not the best way I can spend my time in life..
My dream and goal and motivation this summer is to find the way to combine “life-is-to-short” with “keep-calm-you-are-just-fine”. I want to be able to control this part of me. To control when to turn on all my 100% and just do the great job that I know I always do, and control so that I can slow down with a good conscience.
I want to spend more time with God, with my bible. Understand more, and shut my own thoughts and conclusions off for a while and let God have His ways.
Finally, I’m looking forward to august like a child longs for Christmas day. So many good things in my life right now, and the silver ring on my right hand reminds me every day of what joy I have experienced the last semester and what joy this next semester will bring.
Because after all… I’m a very lucky and happy man :)
Första året avklarat...
..2 till innan jag är klar.
Första året, tiden flyger iväg..
Jag har haft så roligt, jag har utvecklats och jag har vuxit!
Det har inte varit enkelt alla dagar men det är värt varenda sekund att vara här!
Denna terminen gick jag ut med betyget A i alla klasser, högtsa betyg och toppsnitt i det amerikanska beytgsystemet, GPA 4.0. Vilket betyder att jag är en toppstudent i min årskurs... Det har aldrig hänt innan i mitt liv...känns lite konstigt... men coolt:)
Jag planerar för min gospelturne i Sverige i sommar. Det kommer blir kul, en dröm går i uppfyllelse!
Jag har träffat en underbar tjej från Alaska. Så underbart att få ha henne i mitt liv!
Jag har brutit med några kontakter i mitt liv, människor som dragit min energi ur mig och som lett mig in på vägar som skymde mina egna drömmar och mål, som gjorde mig till ett offer istället för en ledare av mitt eget liv.
Så underbart att kunna klippa sådana band som inte gör en gott!
Nu längtar jag hem till Sverige, och träffa alla mina vänner och familj!
Stay cool!
Sincerely,
Thomas Simonsson
Leaving Chicago
Wow, I did it!
I actually did it!
I left Sweden, and moved to Chicago, USA.
I finished my first semester at North Park University!
I started to write new chapters in my book of life. I moved from a country of 9 million inhabitans to a city with the same number of inhabitans. I left my friends, family and much more back home and did something outside my box, and let me tell you: there is a whole world out there, ready for you to explore it!
I've met new friends, young and old. I've played my music in greek-orthodox churches to black baptist churches, I've met people, talked to people that made impressions on me big time.
This semester is over, I did great in school. I was stressed, I had fun, I missed home, I did not miss home.
Through all this, there is people that have encouraged me. I should probably not mention any names, because I can't name everyone of you. But there is some that i really want to mention:
Lyndell and Denise Rogers (Tia and Leslie) - My American mom and dad and the family. You guys are fantastic! I love you and cant really put words into how much your friendship and caring love means to me. You opened your arms and house and family to me and I'm so thankful for you!
Mom and Dad - My incredible parents back in Sweden! I love you! Your support brought me here. You have never doupted me, and you know from the start that I'm a stubborn boy. From my first comunion til now, you have supported me. You are heroes to me and great role models!
My Sibblings - I love you guys. I appreciate the greetings now and then over skype, and it means a lot to me to know that you want the best for me, as I wish for all of you! I have seen a lot of broken familys over here in Chicago, and Im so incredible thankful to be a part of such a loving and caring family as ours.
Lennart, Eva, Tobias and Niklas - My life have become something that i never could imagine. I dont just have one family, but several. You guys are my family. I love you! Your support, wise words and encouragement got me all the way to Chicago. We will always have a special band, and you will allways be in my prayer, even if I am on the other side of the world. I wish you nothing but the best and that your lifes will be blessed beyond all limits!
Matilda - My new BFF here in Chicago. You are truley a great friend and so much fun! It feels amazing to have a person from Sweden that I can be with, talk to and relax with. You are a great girl and im looking forward to next semester with you!
There is so many more that I could mention, but if i do that i will surely miss my airplane back home. That would be devestating.
I just wanna say thanks to all of you that's a part of my life, and making it into an awesome life, worth living every day!
Have a great christmas and new year!
// Thomas Simonsson
Thanksgiving..
Idag firar vi thanksgiving och det är mycket kring det. En bra dag där fokus är på att påminna varandra, oavsett var man befinner sig i livet, vad som faktiskt är bra i livet, vad jag kan vara tacksam för.
Jag firar med min "familj" här i Chicago, Denise och Lyndell.
Vänner, jag är så otroligt tacksam för er alla! Ni har alla hjälpt till på olika sätt att bära mina sorger med mig, stöttat, gråtit och skrattat med mig.
Varje dag vi vaknar upp och får ännu en dag att leva är en chans att skriva nya kapitel i vårt liv. Jag skriver nya kapitel varje dag, och ser med glädje och ljus på framtiden.
Tack för att ni är en del av mitt liv!
//Thomas
Livets snabba vändningar
...Det är viktigt att komma ihåg att precis så snabbt som livet kan kastas omkull i tragik, precis så snabbt kan livet förändras i en otroligt possitiv riktning.
Det gäller att försöka hänga med när livet kastar dig fram och tillbaka!
//Thomas
Snott från Madelenes blogg.
Sitter och gråter av skratt när jag läser Maddes blogg.
Hon har så många knasiga historier för sig och det är roligt att läsa allt vi gjorde!
Detta fann jag i ett inlägg när Madde var väldigt förkyld, just kommit hem från skolan och jag var på jobbet.
"Så nu sitter jag hemma, i min sjuka ensamhet och tycker synd om mig själv samtidigt ätandes en plopp vilket jag tyckte jag skulle ha även om det inte är lördag..."
Ploppen hade vi vunnit på liseberg (en sån där jätteplopp).
Hon skrev finurligt, och det är kul att läsa!
//t
Ps.. Här sitter madde framför vår brasa i vår första lägenhet. Hon var så rolig :D
"...och så lite mys framför tvbrasan
det ni inte hör är att julmusik spelas på hög volym;)
snacka om julstämning;P".
Midterm och 6 års jubileum...
Hej alla vänner!
Nu har jag klarat mig igenom 25% av mitt freshmen-år i Usa.
Det har varit väldigt intensivt som ni förstår av mitt dåliga uppdaterande.
För er som undrar hur skolan går så kan jag berätta att det så här långt går bra.
Jag går in i en nu period med mycket tester och uppsatser så vi får se om jag klarar av att hålla betygen uppe.
Socialt så går det kanon! Har fått många kompisar på skolan och utanför skolan. Jag går i en kyrka som jag trivs i och jag jobbar med kyrkor och körer och når på så sätt ut till folk som inte är på campus.
................................................................................................
Idag har det varit en speciel dag. Idag var det 6 år sedan jag och Madelene bestämmde oss för att "bli ihop".
Tänk att det bara är jag i hela världen som får bära med mig just hur den stunden var, vad vi gjorde och vad vi sa. Trodde aldrig sånt var värt att hålla hundra procent koll på. Madde hade koll på sådana saker, jag behövde aldrig oroa mig. Hon bar med på den typden av minnen, och jag på andra minnen, så hjälptes vi åt att minnas. Men nu får jag bära detta själv. Och det har varit gott att få minnas tillbaka på vår stund.
Jag ljuger om jag säger att jag inte saknar Madde. Jag saknar henne varje dag. Varje dag är ett nytt beslut om att vandra vidare och kämpa.
Men ibland glömer jag nästan bort min situation. Det händer så mycket runt mig hela tiden att jag inte hinner med mer än att vakna, gå till skolan/projekt och gå och lägga mig. Men så landar jag. Och går och lägger mig själv, utan min babe vid min sida. Och även om det gått mer än ett år så känns det fortfarande tomt jämte mig.
Låt mig vara väldigt brutalt ärlig med er:
Jag har redan levt mitt liv. Jag har upplevt allt jag behövt. Haft allt jag någonsin behövt. Jag skulle kunna sätta mig ner, och vara så sjukt tillfreds. Jag har levt ett liv, mitt liv.
Men just som jag sätter mig ner och så ramlar bonusen in.
Allt jag möter nu är en bonus. Allt jag är med om är värt att uppskattas, för jag borde inte haft det och jag vet inte hur länge jag har det. Allt i mitt liv idag är bonusar.
Det gör att jag längtar efter framtiden. Jag är spänd och förväntansfull.
Jag önskar jag kunde få träffa någon ny livskamrat.
Jag är nyfiken på vart min utbildning och mina erfarenheter från USA kommer ta mig.
Var kommer jag jobba, vad kommer jag få uppleva?
Nu ska jag somna och sova gott för jag är ledig imorgon!
Jag ville mest säga hej till Er och ge lite livstecken.
"Jo Thomas vi MÅSTE ha hjälm på oss när vi kör 4hjuling". Denna bilden är från vår bröllopsresa till Santorini :)
Madelene och Ally 2008!
Hemma hos några av våra bästa vänner, Monika och Jörgen!
Lyssna gärna på låten som denna länken leder till.
// Thomas
Det händer mycket hela tiden..
..Nu va det ett tag sedan jag skrev något här..
Allt går så bra! Skolan tar sååå mycket tid, men det går bra!
Jag försöker strukturera dagarna och vara lite diciplinerad.
Musiklivet här på skolan har kommit igång, och jag är med nästan överallt. Det är roligt att få vara med, men jag får nästan tacka nej till en del speleri för att hinna med vanliga skolan oxå.
Vanliga skolan innebär en del klasser med mycket skrivningar. Det är det tuffa. Men jag har god hjälp både från kamrater och skolan!
Jag har köpt mig ett nytt piano och jag har gått med i en kyrka.
Jag har klippt mig och jag har börjat laga mat här hemma!
Jag har börjat gå till gymmet för att bygga muckler.
Dagarna går snabbt, har snart varit här en månad. Det är knasigt..
Igår var det Madelenes födelsedag.. Jag tänkte mycket på det. Tänkte tillbaka på de dagarna vi firade tillsammans...
Men tillvaron här gör mig så mycket gott...
Jag är här, och jag klarar mig! Det känns som om jag verkligen börjar om mitt liv. En nystart.
Har du tänkt på hur dina ord berör?
Ord berör. Pennan är mäktigare än svärdet. Skiljs aldrig som ovänner.
Det finns många kloka citat om hur viktigt det är med de ord vi väljer när vi pratar med våra nära och kära, våra vänner och dem vi möter kanske bara en gång i hela livet.
Jag tänker speciellt på några få ord Madelene sa till mig en gång.
Vi pratade om en arbetskamrats pappa som gått bort hastigt i sömnen, en brusten aorta eller liknande.
Sällan pratade vi om döden, men jag ville verkligen att Madelene skulle veta vad jag ville om jag skulle dö hastigt.
"Lova mig att du fortsätter leva, lova att du hittar någon att dela ditt liv med. Lova att leva!". Det sa jag till henne. Och såhär i efterhand så förstår jag att det är ganska stort att lova detta. Det är inga lätta grejer att lova den man älskar mest av allt att hitta en ny om det otänkbara inträffar..
Vad jag minns fick jag inget tydligt svar på detta från Madelene...hon började gråta. Hon blev alltid väldigt känslosam när vi pratade om döden, eller faser i livet som innebar seperation av olika slag.
Hon höll om mig hårdare där vi låg i sängen, med tårar i ögonen och gråt i rösten sa hon:
Om jag dör, så får du lova att inte träffa någon annan.
Det är så mycket Madelene i de orden, en sådan djup kärlek, så mycket kärlek att det räcker mellan liv och död.
Jag brukar säga att de orden var sagda med så mycket kärlek. Och de är de!
Men det är också ord som jag hört och som gått in i hjärtat på mig.
Sviker jag Madelene om jag låter någon ny komma in i mitt liv?
Såklart gör jag inte det. Men orden finns kvar. Även om orden är sagda med en kärlek som skulle räcka till solen och tillbaka, så är jag berörd av dem!
Min tanke är denna:
Välj dina ord noga!
Släpp människor fria, hjälp människor leva sitt bästa liv!
Orden du väljer gäller lika mycket efter du är död som när du levde.
Vissa ord faller i glömska, vissa ord kommer dina nära och kära att komma ihåg resten av deras liv.
Kanske kommer dina ord föras vidare från generation till generation.
Madelenes ord kommer följa med mig resten av mitt liv. Även om jag inte kommer följa det som på ytan verkar som en önskan, så kommer de orden för mig representera en del av den Madelene som jag älskar.
Men på grund av de orden får jag brottas en extra match.
Välj dina ord. Släpp människor fria.
"Om du irriterar dig på ting som är små, då är du väl inte större än så".
Släpp människor fria, och få en skön frihet på köpet.
Du är fantastisk!
//thomas
Att tala ett språk...
...Nu har äntligen musikklasserna startat "på riktigt".
Jag börjar känna igen klasskamraterna när vi möts på campus och vi har börjat spela med varandra i små grupper. Det är alltid skönt, jag har min trygghet främst i musiken.
Musiken är egentligen mitt andra språk, och engelskan mitt tredje språk.
Bakom mitt piano kan jag förmedla mer känsla och tala till dem som lyssnar, även om riktiga ord inte skulle räcka till.
Jag har hittills känt mig ganska begränsad i min engelska.
Jag kan lyssna bra, och prata någorlunda, men jag kan ännu inte förstå det sociala spelet i språket.
Hur man skämtar, snacka lite löst och bara vara avslappnad. Jag har inte orden eller förståelsen.
Sen är det det där med den amerikanska sarkasmen...
Wow, hela det amerikanska folket verkar jobba med sarkasm...
Det tar på krafterna att försöka förstå..."vänta, va han seriös nu eller sarkastisk, hur ska jag tolka det, vad ska jag säga..."
Så det tar på krafterna.
Det har gjort att jag inte helt har anpassat mig.
Jag har inte fullt ut varit med på varje kvällsaktivitet, för jag har känt mig som ett fån..
Men som sagt, nu har jag hamnat i mitt rätta element, och det känns med en gång bättre.
I detta forumet får jag lära känna folk på ett annat plan, och de får lära känna mig på ett plan som säkert känns lättare för dem.
Det här ska nog bli bra.
Ikväll va jag med på gospelkörens övning.
Jag har ju aldrig sjungt i kör egentligen, så detta var en upplevelse, men det var kul!
Låt mig avsluta detta blogginlägg med lite typisk amerikansk mentalitet, taget från skolans säkerhetsvideo:
"tjejer, drick inte alkohol. Om ni dricker alkohol kommer ni bli våldtagna".
tja, vad ska jag säga :) Man får ta det som det kommer, och detta tillhör segmentet korkade amerikaner.
Så jag hörde, jag såg, och jag väljer att stilla gå vidare från det uttalandet...
Det var lite kvällstankar, hoppas ni har det fantastisk hemma i Sverige eller var ni är någonstans!
//t
I'm still around, I'm still living...
.. Men det är ofattbart egentligen att det gått ett år sedan idag..
Ett helt år...
Lyssna gärna på denna låten, en av min och Madelenes favoriter.
Den går ofta i mina lurar när jag tänker på oss:
http://www.youtube.com/watch?v=PbJVQe4HhUI
The life we shared together
is no life anymore
It's time to praise the memories
and put them wherever they can grow
So you live in the stars now
You live in the meads
I'll spread you with my heart
over the fertile fields
The love we gave each other
was the love that we would make
Those years became our lifetime
A lifetime fate would brake
Now you're living in the oceans
in the trees and in the air
It's a precious burden
the cross I've come to bear
This burden
is a precious burden
as precious as you
Brought into my world
The world
that's after you
Kanske kommer ett till inlägg idag, om jag orkar...
Ta hand om varandra!
//t
BY JEAN KLINT SEPTEMBER 14, 2013 - 12:08 PM
Gospel music is an important part of my musical heritage. My father loves it, and passed that love on to me. “Take my Hand, Precious Lord” has been running through my mind constantly as I think of Alan Hearl, Covenant pastor. His remarkable, wife, Karen died recently.
BY DANIEL JOHNSON SEPTEMBER 13, 2013 - 4:20 PM
Congratulations to Thomas and the team! What an exciting and meaningful experience for all of you, but also for the audiences you blessed in Sweden. Why not take this “on the road” across the USA now?
BY DONNA MOLINE SEPTEMBER 13, 2013 - 10:39 AM
I’d love to see them tour the US – love gospel music!